Rapport om översvämningarna i Bihar

Under perioden 2008-09-14 – 09-20 reste jag till Bihar för att se på översvämningskatastrofens omfattning och vilka hjälpinsatser som behövs.
Vår bas under resan var Saharsa, en stad med drygt 1 miljon invånare.
___________________________________________________________________________
De katasrofläger som vi besökte de första dagarna fick hjälp av ett medicinskt team som CMAI* sänt ut. Det är staten som bett CASA** om hjälp med medicinska team.

De två första lägren vi besökte var ca 7 – 8 meter breda och ca 300 – 500 meter långa vardera. De låg mellan risfälten i områdena runt staden Tribeniganj. Lägren rymde ca 2 000 – 3 000 människor var.

I båda lägren hade CASA** hand om matdistributionen. Man har borrat efter färskt vatten i dessa läger och invånarna uppmanas att endast dricka detta vatten.

Här finns inga tält utan alla bor under en halvcirkelformad bambuställning där i bästa fall halva halvcirkeln täcks med svart plast.

I det första lägret, Mirzawa, bor människor från sex omkringliggande byar. Genom lägret rinner en av Kosifloderna. Nu låg vattenhöjden på ca 1,2 meter mot tidigare 3 meter över marken.

Jag pratade med en liten pojke på sju år, Roshan. Han berättade hur vattnet kom på kvällen vid sex-tiden den 15 augusti och om skräcken han kände när vattnet kom. Roshan är minst av fem syskon. På grund av närheten till vallarna lyckades hela familjen rädda sig, men mer än hälften av deras boskap har dött och deras hem är helt bortspolat.
Familjen bor under ett svart plastskynke, ca 2 x 2 meter. Lyckligtvis hade de fått tag i en säng som alla kan ligga på.

Vid det andra lägret, Bhutipura gjorde vi bara ett snabbt stopp men i stort sett är situationen där den samma som i det första lägret.

Det tredje lägret, Bhelwa låg i området kring staden Gamharia där en skola används som lägerbyggnad.  Lägret är mindre än de andra, ca 500 personer bor där och vad jag kunde upptäcka finns det bara en toalett. Hopplöshet, modlöshet och sysslolöshet är det som präglar alla lägren. Eftersom lägren är så fullpackade finns det inte mycket utrymme för några aktiviteter, och vad ska man göra när hela ens värld är slagen i ruiner?  Inget finns kvar för de flesta familjerna som redan innan denna katastrof säkert levde nära fattigdomsstrecket på 1,25 USD. De äger absolut ingenting!

Sjukdomar som har behandlats under den tid CMAI* har haft medicinska team i området är malaria, diarréer, överluftvägsinfektioner, lunginflammationer, lepra, påssjuka, difteri, feber. Sen kommer de posttraumatiska sjukdomarna (såsom magkatarr, huvudvärk, sömnlöshet) som ökar efter några veckor.

CMAI* vill nu efter de akuta insatserna förbättra mottagningarna, som hittills har bestått av ett tält eller bara funnits ute i det fria. De vill börja med särskilda mottagningar för gravida kvinnor, för barn under 5 år samt med vanliga mottagningar.

Om ni slår upp en karta över Bihar och Madhepura distriktet så ser ni floden Kosi som nästan delar staten i mitten. Den västra sidan om floden får hjälp, men den östra sidan är i princip onådd. Nu vill CASA** sätta upp läger också på den östra sidan. Jag såg ångesten hos de människor som fortfarande bor kvar i sina byar eller mindre städer, men har sina åkrar under vatten och i deras hus står vattnet decimeter högt. De hade blockerat vägen där vi åkte med träd och satt upp banderoller med budskapet att ”vi vill också ha hjälp”.

Unicef, Läkare utan gränser och Help Age är några av de andra organisationer som hjälper till, mer eller mindre i detta område.

Vad Indian Children kan göra
- Ge medicinsk vård till i första hand barn och gravida kvinnor, genom de läkarteam som kommer från olika av CMAI ( Christian Medical Association of India) samarbetssjukhus utöver landet.
- Ge extra näringstillskott till barn under 5 år.
- Ge vattenreningstabletter för att säkra tillgången av rent vatten och undvika utbrott av gastroenteriter, difteri och kolera.

* CMAI: Christian Medical Association of India
** CASA: Churches Association for Social Auxiliary