Europakonferensen 2018 är ett kapitel vi skriver in i Livets Ord-historien med ett stort, brett leende på läpparna.
Trots att våra förväntningar hade skruvats upp rejält genom månader av förberedelse i bön, och genom det starka flöde i den Helige Ande som vi som församling fått stå i under hela den gångna våren – och som vi förstod skulle prägla Europakonferensen på ett väldigt speciellt sätt – lyckades Gud överträffa våra största förväntningar.
Vi bad att konferensen skulle präglas av ett friskt framtidsfokus, och Gud hörde våra böner. Hela veckan pulserade av en trons ande och av den frimodiga, offensiva kärlek som hela kristenheten så innerligt behöver, för att vara det ljus och det salt vi ska vara i den tid som ligger framför oss.
Framtidsperspektivet blev också synligt materialiserat starkare än någonsin tidigare. På fredagskvällen invigde vi Uppsala Life Arena, som vi tog spadtag till för bara ett år sedan (Europakonferensen fredagskväll 2017). För oss är detta inte bara en byggnad utan ett nytt profetiskt steg in i Uppsala, en gåva till vår nästa generation, och en manifestation av att det ännu går att ta trossteg i det här landet – steg som inte bara märks innanför utan också i högsta grad utanför kyrkans väggar.
Framtidsfokuset tog sig också så vackert uttryck i det starka fokuset på mission. Nya, profetiska steg togs när vi för första gången fick lägga händerna på ett ungt missionärs-par och sända ut dem till Irak, och när vi samlade in vår första kollekt till vårt nya initiativ att börja arbeta med barnhem i Nordkorea.
Vi bad att konferensen skulle präglas av en atmosfär mättad av den helige Ande, och av familjekänsla, kärlek och värme. Att alla skulle uppleva att de hörde hemma hos oss och att hjärtan skulle ha lätt att öppna sig för Guds Andes verk i deras liv. Och Gud hörde våra böner.
Vilken lovsång! Vilken tillbedjan! Så underbart att se våra lovsångsledare gång på gång lägga mikrofonen åt sidan, eftersom folket inte behövde ledas inför tronen utan istället sprang själva rakt in i Guds härlighet.
Så speciellt också att konferensens kväll ’Kom, helige Ande!’, ett sätt att ge utrymme åt det så speciella flöde av Anden som vi upplevt under våren, blev ett av konferensens mest besökta möten. Det säger något om den andliga hunger som finns i landet idag, en absolut förutsättning för att Guds regn ska kunna falla över Hans församling. ”Om någon är törstig, kom till mig och drick!” (Joh 7:37).
Kvällen innehöll så viktiga och mättade moment av både omvändelse och jubel. Många såg syner av änglar och vittnade om att de mött Gud på ett helt nytt sätt. Vi hade bett Gud om förvandlade liv, att Guds Ande skulle förvandla klagan till glädjedans, förvandla det omöjliga till möjligt. Och Gud hörde våra böner.
Tänk att jag skrivit allt detta utan att ens nämna en enda talare. Det är i sig är kännetecknande för Europakonferensen 2018, för trots helt fantastiska budskap av Tommy Barnett, Lisa Bevere, Dave Gilpin och många fler, var det inte en enskild person eller predikan som utgjorde det bestående intrycket.
Det var helheten. Framtidstron. Familjekänslan. De förvandlade liven. Guds Andes närvaro.
På söndagen, en timme efter Europakonferensens avslutning, öppnades himlen och det så efterlängtade regnet vräkte plötsligt ner! Nyhetsmedier över hela kontinenten rapporterade att den svenska staden Uppsala hade slagit regnrekord i hela Europa, med 82 millimeter regn på bara några timmar.
Tillfällighet? Jag tror inte det.
Joakim Lundqvist, Förstepastor Livets Ord